Historik

För 21 år sedan flyttade jag, min dåvarande sambo och vår lilla dotter, på knappt ett år, ifrån Göteborg.Vi ville att våran dotter skulle få en bra uppväxt i ett mindre samhälle för att undvika den hårda mentaliteten som vi märkte av allt mer i storstaden.

Vi hittade ett litet radhus på en liten ort ca 6 mil från staden. Huset hade hörntomt och därmed en lite större tomt än de andra.

Min sambo som hade jobbet kvar i Göteborg pendlade varje dag och det gick bra. Själv fick jag jobb på orten, bara 5 minuter hemifrån.

Tyvärr så höll inte vårat förhållande och jag blev ensamstående förälder när min dotter var sju år.Då fattade jag beslutet att bo kvar i huset. Jag hade ju mitt jobb och min dotter skulle precis börja i skolan, även den bara ett stenkast från hemmet.

Allt gick sin gång ganska bra och jag var väldigt stolt att jag klarade både hem, barn och arbete alldeles själv. Vissa dagar var kämpiga så klart, men det flöt på.

Men med tiden blev det nog alldeles för slitsamt ändå. Jobbet tog mycket energi och även min dotter som stundtals inte mådde bra i relationen med pappan. Jag hade en del planer både i huset och i min då kära trädgård för att göra det så lätt som möjligt. Men alla projekt tog lång tid och mina krafter avtog allt mer.

Länge hade jag dragits med en sjukdom som vid den här tiden blev allt sämre. Jag började bli sjukskriven i perioder, ibland kortare, ibland längre. Dessutom upptäcktes det att jag hade utvecklat en astma. Jag fick göra en allergitest och det visade sig att jag var allergisk mot gräs, vilket jag i och för sig visste redan som barn, då jag led av hösnuva. Mina ögon började alltid klia så fort någon i omgivningen klippte gräset.

När nu luftvägarna drabbades så blev allting mycket svårare. Jag blev tvungen att be om hjälp att klippa gräset och jag fick stänga in mig när grannen eller någon annan klippte.

Kruxet har dock varit att vi har bott väldigt billigt i radhuset. När jag så småningom fick förtidspension så kunde jag fortfarande bo kvar i huset trots en låg inkomst. Det har till och med varit så billigt att bo här att det inte har varit värt att flytta.

Nu har det gått ytterligare några år och jag bor fortfarande kvar. Mina försvar till detta har varit, förutom det ekonomiska då, att jag har samlat på mig så mycket prylar att det skulle bli alldeles för ansträngande att genomföra en flytt.

Här är nämligen egentligen gott om plats. Huset är bra planerat med gott om förvarings möjligheter. I många år har jag dessutom varit dålig på att slänga saker. Här finns mängder med "bra att ha saker". Har t ex en kaffebryggare gått sönder så har jag sparat kannan, ifall den nya skulle gå sönder. Helknäppt egentligen, men har man plats så har man. Så där har det varit i 21 år!

En annan anledning till att bo kvar har varit min dotter naturligtvis. Hon har ju sina rötter här och jag har inte haft hjärta att rycka upp dessa. Hon har också själv påpekat att hon älskat huset och har alltid haft en önskan att bo kvar.

Nu är hon vuxen med egna planer och även om hon just nu bor hemma igen, så är det bara tillfälligt.

Min allt mer sviktande hälsa har också gjort att jag orkat allt mindre i skötseln av mitt hem. Hela dagen går åt till att städa, tvätta och plocka undan det värsta. Med all den tid jag lägger ner på mitt hus så borde jag egentligen ha det både välstädat och välpyntat. Men då krafterna inte finns så går allt så långsamt. Det andra hinner på en halvtimme tar det mig flera timmar att genomföra.

Det här har varit väldigt frustrerande, särkilt de sista åren. Jag känner att jag vill göra annat än att bara vara hushållerska åt mig själv!

 Nu slutar jag här för den här gången och fortsätter med historiken en annan dag....